Hannas koja

Har på något underligt sätt blivit kvitt mitt konstiga textflöde som förr brukade infinna sig kvällar som denna.
Nuförtiden är det nästan lite påtvingat. Jag borde skriva något liksom. Konstigt egentligen, jag skriver inte för någon. Det fungerar väl mest som någon sorts vädringscentral där jag kan lämna mina tankar för att vid ett senare tillfälle plocka upp och ta vid precis där. Jag vet inte.

Kan ibland bli riktigt ledsen att jag inte sparat mina tidiga alster. Hade verkligen kunnat få ut något av att läsa dessa. Tycker att någon borde kunnat inse storheten och sparat. Men det verkar inte så.
Hade speciellt en som jag kommer ihåg extra väl.. Den författades vid Norrtäljeån. Den blev alldeles fantastisk. Det tyckte alla. Särskilt den hade jag velat ha framför mig nu. Men man kan inte få allt.

Jag är skitlycklig, så jävla rädd, och allt på en gång. Om 20 dagar är jag och Bobbo ägare till ett hus. Det är så jäkla jätte konstigt. Kan inte fatta. Vuxenpoäng big time.

Nu ringer jag min högra hand istället.
Hon brukar förvisso aldrig svara i telefonen. Jag ska svetsa fast telefonen i handen på henne så att hon alltid svarar. Det skulle vara jättebra. Skitsamma, jag provar igen.