Hannas koja

Jag har själv beskrivit helvetet med tillhörande hemska stadier.
Jag kommer inte så väl ihåg hur jag delade in människorna på dessa stadier.
Jag känner dock att jag befinner mig i just mitt helvete.
Så mycket känslor och så mycket sorg att jag blir apatisk.
Om någon frågar mår jag utmärkt. Jag är tillfreds.
Det är så lätt att fly och så hårt att vända andra kinden till.
Jag måste avstå flykten för att just vända kinden.
Jag har skjutit upp det för länge nu.
Att det inte kommer att bli vad det var är jag på det klara med.
I min skyddade värld har jag dock inte lärt mig att hantera känslor.
Byggstenar som rämnar är vad jag ser.
Stabila grunder som ger vika för hård kuling. Nästan storm.
Genuppsättningen vill dela sig i mitt system men det går inte.
Det som begärs av mig går inte att begära.
Det jag begärs göra går inte att genomföra.
Att sprängas i atomer vore en lösning.
Rea på människa. Rea på känslor.
Så många känslor så att jag slutat känna.
Det är mycket lättare att vara positiv och glad.
Det är jag.
Ilska är lättare än sorg.
Jag är en duva med notiser.
Flyger mellan murar med information.
Står upp för murarna som nångång var Muren.
Jag har blivit okapabel att visa känslor.
Jag är bara arg. Så jävla förbannad.
Rosenrasande.
Allt kommer att ordna sig brukar jag säga.
Säger det även denna gång.
Tror inte riktigt mig själv och börjar tänka på nå´t annat.
Nå´t mindre komplicerat och mer glatt.
En misstolkad jävla sate.
Omgivningen har för höga tankar.
En söndrig människas tankar på en söndag.