kärt återseende
Hej,
Idag fikade jag och min kvinna. Hur trevligt som helst. Det brukar faktiskt vara det. Kan förresten inte påminna mig nångång det har varit tråkigt att fika med henne. Hur som helst, vi hade endel att prata om.
Av någon outgrundlig anledning brukar vi alltid diskutera hur otroligt dumma människor det finns.
Det händer alltså inte ibland, varje gång. Antingen är det så att vi helt enkelt har valt att omge oss med allmänt dumma människor. Eller så är det helt enkelt så att vi är så himla odumma så att säga så att alla i jämförelse blir dumma.
Anyway, ni förstår hur jag menar. Jag har heller inte riktigt kommit fram till vilket av ovanstående som stämmer bäst in.
Vi planerade helt sonika ett besök hos Ann-Louise och "Dasset" nästa vecka. Det kan komma att bli något oslagbart.
Det tror jag.
Förresten så är det tänkt att jag ska börja ta vid min stora hobby, som länge legat på is, och detta ser jag fram emot oerhört mycket. Jag brukade leva för rädslan att dö. Adrenalinet som pumpar i hela kroppen och vet att jag minst skulle kunna bryta ryggen om handleden skulle vrida lite, lite till. Jag älskade det. Och tror och hoppas att jag fortfarande gör.
Nu ska jag sysselsätta mig med något intressant..Jag vet inte riktigt vad. Kanske hitta nån schysst rulle å glo på.
Hejdå!
Här är förresten jag, min kvinna och Bea för typ hundra år sen.
Idag fikade jag och min kvinna. Hur trevligt som helst. Det brukar faktiskt vara det. Kan förresten inte påminna mig nångång det har varit tråkigt att fika med henne. Hur som helst, vi hade endel att prata om.
Av någon outgrundlig anledning brukar vi alltid diskutera hur otroligt dumma människor det finns.
Det händer alltså inte ibland, varje gång. Antingen är det så att vi helt enkelt har valt att omge oss med allmänt dumma människor. Eller så är det helt enkelt så att vi är så himla odumma så att säga så att alla i jämförelse blir dumma.
Anyway, ni förstår hur jag menar. Jag har heller inte riktigt kommit fram till vilket av ovanstående som stämmer bäst in.
Vi planerade helt sonika ett besök hos Ann-Louise och "Dasset" nästa vecka. Det kan komma att bli något oslagbart.
Det tror jag.
Förresten så är det tänkt att jag ska börja ta vid min stora hobby, som länge legat på is, och detta ser jag fram emot oerhört mycket. Jag brukade leva för rädslan att dö. Adrenalinet som pumpar i hela kroppen och vet att jag minst skulle kunna bryta ryggen om handleden skulle vrida lite, lite till. Jag älskade det. Och tror och hoppas att jag fortfarande gör.
Nu ska jag sysselsätta mig med något intressant..Jag vet inte riktigt vad. Kanske hitta nån schysst rulle å glo på.
Hejdå!
Här är förresten jag, min kvinna och Bea för typ hundra år sen.
Kommentarer
Trackback
